Madrasserade väggar, ingen höare mina skrik,
Jag sitter som på nålar, röare mig bland lik.
Jag äare styrd, Jag äare styrd men vem håller kontrollen?
Följer manualen, spelar rollen.
Äare en halvmålad tavla, inget av mig äare helt.
Har stulit allt runt mig och nekar blint.
Jag har sprungit hela livet utan att komma fram.
Mitt samvete, det äare helt svart.
Förväntningarna e noll och prestationen e noll,
Jag fixade dom häare pillren föare att komma I form.
Jag äare stämd I moll.
Fyll mig igen, jag vill flytta hem,
Nedsövd och drogad bara tillbaka igen.
Såg lyktorna och sen lös det kallt,
På ett blekt ansikte I kaos.
Föare jag äare en gitarr som tappat sin klang,
Den häare världen fick mig på fall.
Jag kunde höra hur dom viskade mitt namn,
Medans jag kröp bakgatorna fram.
Dom sjöng en melankolisk sång,
Men jag har alltid älskat domedagsprosa.
Och jag har alltid vart stämd I moll.
Föare jag har krossat alla lampor som lyst på mig,
Har låst alla dörrar och sparkat upp dom igen.
Jag hörde orden näare dom lämnade min mun,
Det däare löftet lät så jävla tunt.
Jag lovar, jag ska aldrig göra det igen,
Nästa gång blir den sista tills jag göare det igen.
I en dimma av lögner kändes det rätt sunt,
Sen kom golvet emot mig och världen snurra runt.
Och I skallen ekade en sorgsen sång,
Dom sjöng nåt om att förlåta och börja om,
Och nåt om att vara stämd I moll.
Jag minns näare det brann,
Det var inte det häare jag lovade näare vi träffa varann.
Jag minns hur I gick Sankt Pauls: gatan fram,
Genom husen, genom dimman näare pappret var blankt.
En regning höstkväll på Södermalm...
